Hej på er!

I lördags släpptes mammorna ut på lite grönbete, eller i alla fall ut på en tur till Artesan Market. Det är ett marknadsområde som är under tak, det består av små butiker men de har länkat ihop dem med gemensamt tak och gångar, väldigt köpcenteraktigt i Afrika tappning. De har tyger, pärlor, träskulpturer, keramik och konst. Det är en trevlig marknad, inte så mycket tjat men kanske därför också del dyrare och det är väldigt svårt att pruta där. Anledningen att vi åkte dit var väl egentligen inte att shoppa men vi morsor kan ju göra fler saker samtidigt så det gjorde vi…

Anledningen var som sagt att pröva på att göra vår egen batik. Jag har väl berättat att skolan var iväg med årskurs 6-11 och de kom hem med väldigt fina verk som de gjort och vi tänkte att det där vill vi gärna prova också. Sagt och gjort, igår så var det så vår tur att prova… Det är intressant att ibland se hur mycket jobb som faktiskt ligger bakom en del av de ”turist” prylar vi köper när vi är någonstans. Man, eller i alla fall jag, får ett annat perspektiv på förhållandet mellan vad saker kostar och hur mycket jobb som faktiskt ligger bakom. Batik konst att hänga på väggen kräver mycket jobb och många moment och flera olika lager av vax, men det var roligt! Det sista momentet att tvätta batiken i bensin var vi inte med på eftersom batiken inte hann torka. Kanske lite för mycket snack och lite verkstad när damerna är ute…

Barnen har tre dagar kvar i skolan. Det är avslutning på torsdag så vi får väl anledning att återkomma då. På återseende! Tack för att ni läser! Camilla

Hej på er!

Uj,uj,uj va tiden går som man säger i Närke…nu börjar det minsann dra ihop sig här för oss i Togo. Vi har knappt två veckor kvar för grabbarna i skolan och det betyder att jag har officiellt två veckor kvar att jobba men i verkligen blir det ganska precis tre veckor för sedan bär det av hem på en lång och välbehövlig semester.

Angående mitt jobb så är det lite mycket nu och en känslomässig bergodalbana som inte kan vara nyttig i längden. Vad hände med begreppet lagom? För svenskt? Ja, jag vet men väldigt bra!! Jag har väl nämnt att vi har två små barn som vi besöker regelbundet och som inte nödvändigtvis behöver vara palliativa. Denna vecka har båda flickorna varit här på sjukhuset. Den ena blev tyvärr hemskickad, vi kan inte göra något kirurgiskt för henne på grund av försvårade omständigheter med hennes andningsvägar, suck! Det är tungt. Men vi satt och samtalade med föräldrarna och de förstod att riskerna var för stora och de var så tacksamma för den kärlek som visats dem. Nu börjar jag nästan grina igen men det är en så fin familj. Det blir nog lite svårt men vi har förmånen att få åka hem till dem i veckan som kommer som ”vanligt”. De är från Elfenbenskusten så det är kanske sista gången som vi träffar dem.

Den andra lilla flickan på 3 år är en mycket roligare historia. Hon blev opererad i fredags och man tog bort en stor tumör i hennes vänstra öga. Chanserna är ju inte 100% men jag skulle nog vilja säga att de är ganska goda för att hon kommer klara sig. Igår var hon inte så sugen på att leka och hade nog lite ont men idag har vi varit uppe på däck och lekt och kollat på båtar och skrattat och busat. Det är terapi för själen om något det! Vi, jag och min team kompis, har skrattat och gråtit glädjetårar om vartannat med mamman i flera dagar. Dessutom har de en liten bebis på tre veckor, sååååå sööööt! Och så putteliten!!!! Det känns som ett fantastiskt bönesvar.

Vi har i princip avslutat vår träning med volontärer som är jättesugna på att fortsätta besöka våra patienter så det känns roligt och riktigt bra. Denna vecka som kommer blir full av logistik för att få till så att alla 14 volontärer som vi tränat kan följa med oss vid något tillfälle för att träffa sin patient och se vart de bor inte minst. Att beskriva vägen för en Afrikan är ju helt omöjligt precis som att få en vägbeskrivning är lika svår. Sedan återstår en till träff med lite mer avslutningskaraktär och självklart ett diplom och det blir sista veckan. Vi hoppas att vi ska kunna lämna efter oss lite mediciner och kanske till och med lite transportpengar till teamen som kommer ha en tysk doktor på volontärbasis som lite sammankallande, det är också ett bönesvar som heter duga att vi fick tag på henne…

Ja, det får nog vara nog om mig och mitt jobb för det har ju hänt lite annat också hos familjen Börjesson.

Alexanders skola fortsätter med att varje dag ha en bokstav i alfabetet som tema för dagen, det är ju nedräkning! De har varit pirater och ätit popcorn i pyjamas, det är ingen ordning nu för tiden! Imorgon är det Simdag…undrar om de ska bada på riktigt? Kanske jag borde kolla innan i morgon bitti?

Edvin har som vanligt läxor, även om de nog är lite mindre och ganska relaterade till slutproven som startar denna vecka torsdag, ni får gärna tänka lite extra på honom med början då. Han är ute i korridoren nu och har NERF krig så han är rätt avslappnad, skönt!

Förra helgen var han iväg med ungdomarna och sov över på taket till team huset som ligger i Lomé. Det var ett gäng ungdomar och ledare som hade vattenballongskrig, grillade och kanske sov några timmar under bar himmel. De hade jättekul!

Idag har vi varit på Karate uppvisning och det var sannerligen en uppvisning! De har tränat hårt det märktes för det var många olika kombinationer som skulle kommas ihåg. Alla grabbarna gjorde det jättebra och några fick nya bälten däribland Alexander som fick ett blått bälte och Edvin som fick ett grönt, bra gjort!

Alexander signalerar att han vill sluta, vi får se hur det blir vore ju lite synd kan man ju tycka nu när han ju gjort en så stor del av nötningen. Jag kom flera gånger att tänka på wax – on, wax – off, för er som har sett filmen karate Kid.

Oscar håller på att vara viktig som ni ju vet och denna vecka har han nätverkat flera gånger med Unfpa, CBM och även med någon Belgisk organisation. Det handlar om dels fortsättning på ögonprogram  och även VVF (operation för kvinnor som har fått komplikationer efter svåra förlossningar) Trots att han är så viktig så kommer han inte på något mer just nu som han tycker att jag ska skriva …han är rätt upptagen liggandes raklång i soffan med ipaden, kanske därför!

Tack för att ni läser. Vi ser fram emot att träffa så många av er som möjligt i sommar antingen hemmikring eller på någon av de små turneér som vi ska ut på, hoppas vi ses!

Camilla

Hej på er!

Oscar har ju uppdaterat er på vad han har gjort i några dagar så jag tänkte att jag kan ju inte vara sämre…

Förra veckan påbörjade vi, jag och min kollega, en liten serie med palliativa lektioner för ett antal dag volontärer som visat intresse för palliativ vård. Tanken är att de ska ta över våra patienter när vi drar vidare.  Intresset är stort bland våra volontärer så på första träffen hade vi 13 deltagare av 15 möjliga, inte illa eller hur? På den andra lektionen i torsdags hade vi faktiskt ytterligare en deltagare, en läkare/missionär som bor och jobbar här i Togo och som har tackat ja till att vara lite mentor och stöd för våra palliativa volontärer, visst är det fantastiskt! Det känns väldigt bra för oss att ha henne som lite extra stöd för våra volontärer utifall de behöver någon att fråga. Och det känns också lättare för oss att kunna få lite feedback tillbaka på hur det går för dem, kanske!? Det hoppas jag på i alla fall…

Första lektionen handlade om vad är palliativ vård? Att se till hela människan, ande kropp och själ och familj. Det var väldigt basic och väldigt roligt, de var vakna hela timman, intresserade och frågvisa. Ibland undrar jag om Togo verkligen ligger i Väst Afrika men så blir jag påmind om att det gör det, det är samma fantastiska människor här som i de andra länderna vi varit i hittills…

Andra lektionen var det några som hade läst på, så när vi frågade om de kom ihåg vad vi gjorde sist så kunde de verkligen imponera…tyder på att man vill lära sig mer tycker jag Jätteroligt!  Jag ser fram emot morgondagens lektion som är tänkt att handla om olika symtom och hur man kan hjälpa patienter med små enkla tips och medel. Vi har ju inte tillgång till LAH och Örebro landsting här precis …

Den kommande veckan innehåller verkligen en liten del allt som vi gör i det palliativa teamet. Vi ska besöka patienter i deras hem, vi ska på en uppföljning efter ett dödsfall förra veckan och det är lite sorgligt men det är faktiskt kvinnan som ni känner till med trackeostomin som fick sluta sitt jordeliv förra veckan. Inte helt oväntat men kanske lite hastigare än vad vi trott. Vi ska åka hem till hennes dotter och ta med oss en säck ris. Vi ska fortsätta våra diskussioner om en kycklingfarm är en god affärsidé för en av våra patienter. Han är murare och det är ju ett ganska tungt yrke. Hans fru har en liten affärsrörelse, hon säljer majsklumpar (låter inte så gott kanske men smakar ok!) men det är mycket jobb för lite pengar och de vill inte satsa mer på det. Detta är en del av vårt projekt att hjälpa till med att ordna försörjning för familjen när mannen/patienten inte längre kan försörja familjen. Och så ska vi ha vår palliativa träning vid två tillfällen, så veckan kommer nog att rusa iväg i en rasande fart.

Alexander ska fortsätta i skolan  med att varje dag ha något som har att göra med en bokstav, i morgon är det dags för I – ice cream day/ glass dag! Ingen ordning alls om ni frågar mig…

För Edvin skulle jag tro att det drar igång på allvar med förberedelser inför slutproven. Hur man nu repeterar ett helt läsår??? Vi har mycket att lära…

Önskar er alla en vårhärlig vecka och kan bara hålla med Oscar om att vi uppskattar att ni läser och ser fram emot att pratas vid i sommar.

Camilla

Idag på förmiddagen hjälpte jag en av sönerna lite med svenskaläxan, han skulle skriva brev innehållande minst 250-300 ord. Nu sitter jag själv här och ska skriva ett blogginlägg om min lilla tur till Dapaong i fredags och lördags och jag förstår bättre sonens frustration över att få ner orden på skärmen, det är inte helt enkelt! Jag förstår inte hur Camilla gör det, fram tills nu har jag till exempel bara skrivit 72 ord.

De senaste tre veckorna har vi haft en kirurg ombord som opererar kvinnor med fistula problem (komplikation efter svåra och utdragna förlossningar) samtidigt som hon tränar en lokal kirurg att kunna göra enklare operationer själv efter att vi lämnat landet. I fredags åkte vi upp till den lokala kirurgens sjukhus i Dapaong, en stad 620 km norrut i Togo. Dapaong är enligt uppgift Togos sjunde största stad och sjukhuset som är ett av Togos fem regionsjukhus servar en befolkning på runt 600 000 människor. Det finns förvisso tre andra sjukhus i regionen men bara två av dem har möjlighet att operera patienter, och på sjukhuset i Dapaong som är ett av dem så är vår vän den enda kirurgen. Hur många kirurger finns på det på landstinget i Örebro?

Syftet med vår resa var att få en inblick i hur vården fungerar och om det är möjligt att på något sätt stötta den lokala sjukvården så att de i sin tur kan hjälpa de kvinnor som drabbas av fistula. Förhoppningsvis kan vi som organisation genom att samarbeta med andra organisationer vara med och stötta detta viktiga arbete även efter att skeppet lämnar om liten mer än en månad.

Det är resor som denna och möjligheten att försöka att vara med och påverka och förhoppningsvis förbättra sjukvården i de länder som i åker till som gör att mitt arbete känns spännande och givande.

Att man sedan får tillbringa 18 timmar i en Landrover på vägar i Afrika är en ren bonus!

Tack för allt ert stöd, utan er skulle vi ju inte kunna vara på plats och göra vad vi gör. Vi ser fram emot att få träffa så många av er som möjligt i sommar!!

Varma kramar och hälsningar från hela familjen Börjesson!

Oscar

(läs gärna mer om fistula på UNFPA’s speciella hemsida http://www.endfistula.org/public/pid/7435)

Hej på er!

Förra veckan mellan onsdag och fredag var Edvin iväg på skolresa med, ja rätt gissat, skolan! Det var den årliga retreaten med mellan- och högstadiet som gick av stapeln. Alla uppmanades att packa lätt för att allting skulle få plats i bilarna, packa lätt är ju en ganska oprecis beskrivning som man kan ha en väldigt olik personlig uppfattning om, och det syntes. Till denna uppmaning kom en lång lista på saker som de måste ha med sig, så har ni gissat att det fanns mycket grejer på kajen när bilarna skulle packas så har ni gissat helt rätt! Efter en lätt kaotisk men helt klart förväntansfull stämning på kajen så gav sig då fyra Land Rovers iväg med elever och lärare mot destinationen Lake Togo, Togo sjön. Kvar på kajen stod en hel drös mammor som vinkade av sina barn, eller ja de är ju alla mer ungdomar faktiskt… Jag ska väl erkänna att jag var en av de få mammor som inte stod där och vinkade…man har ju ett jobb att sköta! Men jag hade ju naturligtvis sagt hejdå, sköt om dig, borsta tänderna, älskar dig och allt annat man trycker i barnen så där i sista minuten…

Väl på plats och installerade i de runda hyddorna som låg nära vattnet så var det dags för lunch och sedan började tävlingarna. De var visst indelade i två lag och det tävlades i dagarna tre. Vi hade väldigt roligt är den korta med klart godkända summeringen från Edvin. Att han sedan var med i det vinnande laget hjälpte säkerligen till en del, eller vad tror ni? De hade lägerbål på kvällen på stranden, kollade på film på storbild ute på stranden, åt färsk grillad fisk på stranden och spelade amerikansk fotboll på ”fritiden” på stranden. Man kan säga att Edvin hade fullt upp i dagarna tre och den mesta tiden tillbringades på stranden, härligt! Jag tycker mig kunna se anledningen till alla de bett som han kom hem med på fötter och anklarna, små kryp som håller till i sanden på stranden…

När ungdomarna väl kom hem så var de trötta! Edvin hade väl inte direkt slösat med sömnen under retreaten och mycket berodde det ska tilläggas också på att han fick en allergisk reaktion på myggnätet första natten så det kliade alldeles väldigt i ansiktet och på överkroppen. Annat myggnät andra natten gjorde susen. Jag kan säga att helgen här har varit väldigt lugn, Edvin har inte gjort många knop på hela helgen men nu här på måndag morgon verkar han vara tillbaka i sin vanliga form, skönt! Fast ibland har det sina fördelar att ha barn som sitter i ett hörn och tyst tittar på tv…det blir lugnt!

Alexander var i fredags också iväg med skolan på en endags skolresa. De åkte till en pool alldeles i närheten där man också kan klättra i träd, spela schack med stora pjäser på marken och putta fart på varandra på en snurrgunga väldigt fort, runt runt, så att några barn mådde lite illa… Han hade också väldigt roligt och kom tillbaka rejält trött.

Här i skolan, lågstadiet där Alexander går, är det lite nedräkning tills skolan slutar i slutet av maj månad. De använder alfabetet, en ny bokstav varje dag, och gör en aktivitet på den bokstaven. A-adventure day/ äventyrsdag, man skulle klä ut sig till en äventyrare. B – Backwards day/ Baklänges dagen Att tex ha kläderna på sig baklänges…och så vidare. Varje dag tas en bild och dessa tänkte jag lägga ut bland våra andra bilder för den som är extra intresserad.

Idag  var det dags för den sista spirit day för terminen och denna gång gällde det att illustrera ett ord genom hur man var klädd. Edvin tänkte på musik och hade instrument fast i kläderna och noter på tröjan och lurar runt halsen. Alexander var vatten och hade vattenpåsar fastsatta på tröjan och vattenflaska vid höften. Det blev väldigt lyckat och det blev en bild, varsågoda!

Tack för att ni läser!

Ni är väldigt viktiga för oss!
Camilla

Hej på er!

För några veckor sedan var jag så att säga på begravning i tjänsten, det var en av våra patienter en äldre gentleman som fick sluta sina dagar. Han var vad man här kallar town chief, by hövding? kanske man kan kalla det på svenska, så det var en hel del förberedelser för familjen till hans begravning som höll på i dagarna tre.

Vi blev bjudna till själva jordfästningsdagen genom att tyg levererades till oss så att vi skulle kunna komma klädda i samma tyg som övriga gäster. Det är en tradition som jag inte är bekant med sedan Liberia eller Sierra Leone men å andra sidan att tro att alla folkslag och alla länder i väst Afrika har samma traditioner och seder vore ett stort misstag. En hel del seder känns igen mellan länder men mycket är också unikt för olika länder och folk, vilket ju såklart bara är spännande när man far från land till land och kan jämföra. Nåväl, här i Togo är det vanligt på större begravningar att familjen som ordnar med begravningen köper en stor mängd tyg och de som vill komma på begravningen går till ansvarig i familjen och köper den mängd man behöver till sin klänning eller skjorta. Så på den andra dagen när det är jordfästning kommer inte alla, då det är helt frivilligt, men många klädda i olika stilar på klänningar men de är sydda med samma tyg…

Vi kunde ju inte säga annat än att vi kommer till begravningen när vi hade tyget och allt, eller hur? Vi for iväg till skräddaren som vår översättare Merilyn så varmt rekommenderade -hon är så bra! sa Merilyn. Att hon dessutom var en kompis till Merilyn kom väl fram lite senare. Men kontakter behöver ju inte alls vara fel, eller hur! Jag blev lite orolig när hon efter att ha tagit tre mått på min kropp var färdig med mätandet. Hon mätte kjollängd – från midja till foten. Hon mätte midjemått och hon mätte från axel och ner till där toppen skulle sluta, det var allt! Ni som syr lite kan säkert komma på åtminstone ett par till mått som inte skulle skada att ta när man tänker sig att sy en figursydd topp och kjol, men jag teg och tänkte ”det går aldrig”…vis (trodde jag) av mina Liberianska erfarenheter och rös lite…MEN hon var riktigt duktig och snabb! Ja, lite fanns det att fixa till när vi kom tillbaka efter några dagar för att prova. Kjolen var alldeles för stor och toppen kunde jag precis knäppa om jag lät bli att andas och i armarna fick jag blodstopp men annars satt den ganska bra dressen. Jag började känna en liten gryende optimism om att det här kanske kunde bli min bästa Afrikanska dress faktiskt. Synd bara på tyget som jag ju inte hade valt och som har stora handväskor med en stor nyckel i som mönster i lila på vit och blå prickig botten. Nåväl, ytterligare några dagar senare när vi åter igen provar sitter klänningen, tvådelad, som ett smäck! Japp, och det var väl så det var tänkt men hur man kommer i och ur en Land Rover med ett sådant fodral var det ingen som tänkte på och det är en syn ni inte kommer att få se men kan fundera på. Jag kan avslöja att det hjälpte att vara chauffören för som sådan kan man hålla i sig i ratten när man rull-vrider sig in så elegant man bara kan.

En lördag morgon vid 07.15 gav vi oss så iväg till begravningen som enligt programmet skulle starta kl 8.00 med en minnes gudstjänst. Det gjorde den inte och det var ju lika bra för vi hade inte hunnit fram då. Det tog väl över den timman som de sa att det tar att resa dit att ta sig dit eftersom han skulle begravas hemma i den byn han kom ifrån. Några detaljervar definitivt annorlunda från hur vi normalt har en minnesgudstjänst hemma i Sverige. Det första vi gjorde var att visa vår respekt genom att gå in i det rum där han satt i sin stol klädd som chief, det är otroligt vad man kan balsamera en människokropp till att bli välbevarad så länge. Sedan satt vi länge, och väntade på 8 st pastorer fast det visste ju inte vi, och lyssnade på mixen av Afrikanska trummor och en blåsorkester. En för mig mycket annorlunda men trevlig upplevelse. De går mycket bra ihop, trummorna och bläckblåsen, när de väl bestämmer sig för vilken låt de ska köra. Vi fick också lyssna på en om jag förstod det rätt känd Togolesisk gospelsångare och han kunde sjunga han! Det som kanske är den stora skillnaden från hemma med en gospelsångare det är att man här i Togo uppmuntras ge en liten gåva där och då under sången till sångaren och väldigt gärna dansa fram med pengen, att dansa i takt godtages men är inte nödvändigt! Det hände sig så att plötsligt där i fjärde versen eller så började folk runt oss skratta lite och så även Merilyn, det var nog bara jag och Mekenzie som inte förstod franska som inte skrattade, och efteråt berättade Merilyn att sångaren hade sjungit lite frilans där mitt i sången om att ”Europeerna” borde lägga en slant i bössan…hm! Det var nog lika bra jag inte förstod, eller hur! Med tanke på att vi var de enda två som rimligen kunde menas komma från Europa…

Sedan kom i alla fall pastorerna och de var som sagt åtta till antalet och, ja alla skulle tala. När det var avklarat var det så dags att gå till själva begravningsplatsen, vi var varma och trötta och ville mest hem. När vi frågade så var det helt OK att åka hem så det gjorde vi och nu så här efteråt har vi fått höra via telefonsamtal att de var jätteglada att vi kom men att de gärna hade velat att vi stannat längre för att äta med dem. Det är en väldigt trevlig familj så vi får nog försöka ha vägarna förbi dem någon mer gång innan vi far ifrån Togo.

/Camilla

Hej på er!

Nu skriver jag ett inlägg på denna blogg för andra gången idag och naturligtvis är det ju så att det första var rysligt bra! men av någon anledning går det inte att spara draft, som det så fint heter, för att posta det senare utan de försvinner ut i tomma intet…poff! …För en äkta närking så är det ju riktigt trääligt!!! Men inte vinner man på att vara långsint så jag kavlar väl upp ärmarna och försöker minnas tillbaka vad jag skrev, på ett ungefär i alla fall. Tiden går väldigt fort och nu är det två veckor sedan IGEN som någon senast skrev i bloggen. Det är ju inte så att ingenting hänt så det är därför vi inte skrivit något, men att finna på ursäkter är inte heller någon bra ide…det verkar bättre att komma till skott och berätta lite om vad vi gör och hur vi har det, eller hur?

Här är det fortfarande soligt och varmt, det blåser en lätt svalkande vind och det är inte fuktigt som det var för ett tag sedan. Man svettas flitigt när man är ute men det är inget som varken Camilla eller Oscar bekymras eller störs av så vi trivs. Regnen har inte kommit igång ännu och det gör minsann ingenting. Jag kan inte låta bli att undra ibland hur vägarna kommer att se ut här i Togo när det börjar regna på allvar…Jag var nästan på väg att få problem idag i sanden när jag körde där vägen ser ut att ta slut och sandlådan börjar…Men vi har ju bra bilar så det ska allt mer till innan det blir problem på allvar…

Idag var jag och hälsade på den lilla rara tanten med track som ni också nästan har träffat. Hon pratar på för fullt nu om än med viss möda och med vissa stopp för att hämta andan. Hennes, och även vårat, stora problem nu är att hon förlorat ytterligare i vikt, hur det nu är möjligt?, sedan jag var där senast och hon visar tecken på allvarlig undernäring.. Vi hade som tur var med oss plumpy nut, näringsberikad jordnötskaka, (ett nypåhittat svenskt ord kanske? speciellt som det inte är en kaka utan mer jordnötssmörkladd…) som vi beordrade henne att äta minst två helst tre varje dag. Vi kommer att behöva göra tätare besök hos henne nu under en period. Men hon är fantastisk så det blir ju inte så svårt!! Jag inväntar en artikel som en av våra journalister har gjort om det palliativa arbetet och denna patient men när den blir officiell så tänkte jag att jag kunde lägga ut den här, måste väl bara läsa den först…

Igår kväll var det dags för den årliga vetenskapskvällen, Science Fair, på skolanhärombord. Alla barnen har jobbat med ett vetenskapligt projekt som de själva valt och det var detta som presenterades för alla föräldrar och andra intresserade igår kväll. Vi är ju inte så vana med sådana här stora framställningar från den svenska skolan men det är tydligen väldigt vanligt i USA. Och det var riktigt trevligt att gå runt och se vad alla barnen gjort, höra dem förklara olika experiment.

Alexander och hans klass, det är ju bara han i hans klass, samarbetade med förskoleklassen och de hade skrivit och ritat om olika slags tillstånd som materia kan befinna sig i.Alexander hade fått i uppdrag att skriva och rita om gas och tog med sig strykjärnet till visningen för att demonstrera att när man trycker på ångknappen kommer det ett moln av ånga – (gas).

Edvin hade gjort ett arbete kring vindkraftverk och hur de fungerar och hur en generator som driver vindkraftverket fungerar. Han hade en modell som visade detta också, mycket bra jobbat! Imorgon ska de visst få certifikat och det ska delas ut priser för bästa presentation och ja, väldigt osvenskt!